Den 13 april arrangerade Naturskyddsföreningen Roslagen en vandring vid sjön Kornan i Rånäs. Utgångspunkten var boken “Det levande – om relationen mellan människan och naturen” samt de konflikter som finns mellan brukande och naturhänsyn med historiska tillbakablickar.

Inledningsvis fick vi en ingående redogörelse av vad några högar med nedsågade träd innehöll och varför de staplas som de gör. Man sorterar nogsamt alla fällda träd efter art, storlek, kvalitet och utseende innan de fraktas med olika timmerbilar till respektive sågverk/pappersbruk, vilka är högt specialiserade. En mycket detaljerad process där allt mäts med hög precision innan det blir tidningspapper, wellpapp, bränsleved, plank och annat.

Vidare fick vi se och veta vilka trädslag som passar till gärdsgårdsstaket, hur de byggs och bör skötas, vilket är en konst i sig som är på väg att försvinna. Vi passerade stenrösen och stenmurar som även de behöver vårdas. De är biotoper, hemvist för många arter och är skyddade enligt lag och får inte röras, flyttas eller förstöras. Lagen säger dock inget om var ansvaret för underhåll och vård ligger? Det finns rester av kolbottnar och hur de som arbetade dygnet runt med kolningen “bodde”. Kolet fraktades till Rånäs bruk fram till 1800-talets slut. Även denna historia växer igen och glöms bort, trots att bottnarna är skyddade enligt lag, om ingen intresserar sig för att hålla sly och annat borta.

I ett tidigare ängsområde som blivit naturskyddsområde växer sig granarna stora och mörklägger den underliggande vegetationen. Torka och stormar under senare år har lämnat tydlig förödelse efter sig i form av knäckta träd och granbarkborrar i hela området vi besökte.

På sommaren hålls ängsmarkerna öppna av inlånade kor. En bäver hade nära stranden påbörjat fällning av en stor asp. Hyddan finns på andra sidan sjön Kornan, den sjö där Norrtäljeån börjar. Vid lunchrasten på den lilla gården läste vår guide Rolf Embro en text av Viktor Svensk (1882-1972) som han skrev i mitten av 1960-talet. Viktor besökte den gård han minns från sin ungdom, som då var levande och sjöd av liv, men som förfallit till en sorglig ödegård. Sedan 1970-talet har dock fastigheten med skog och mark åter blivit brukad och förvaltad efter platsens förutsättningar och de lokala förhållandena.

Vandringen gav oss en påtaglig inblick i det ständigt varierande arbete och den kunskap som krävs för att förvalta en skogsfastighet på bästa sätt. Det blev en mycket givande, kunskapsförmedlande dag som stämmer till eftertanke, om hur vi förvaltar natur- och kulturarvet med alla dess intressekonflikter. Sist men inte minst finns ett stort skönhetsvärde i det landskap vi fick uppleva. Och tack till alla som dagligen fortsätter att utföra detta ovärderliga arbete i Roslagen och på andra håll.

Text: Agneta Falk
Foton: Susanne Karlsson